Självkänsla: vår superhjälte-rustning?

Självkänslans vind får hjältemodets cape att svälla.

I ett liv som går fort, där tankar och omdömen flyger från alla håll, tänk om konsten att uppskatta sig själv — ärligt, djupt — var motgiftet mot en värld som ibland känns förvirrande?

Och tänk om utvecklandet av självkänsla och självkärlek som verkligen känns (inte bara tänks) blev den sköld vi behöver? En inre, beskyddande sköld mot vassa kritiker — både andras och våra egna. Mot händelser som skakar oss, mot smärtsamma relationer vi inte alltid förstår. Skulle självkänslan kunna rädda oss från avvisande, övergivenhet, ja till och med från glömska?

Ett ankare, en tröstande närvaro i sig själv. Som om vi kunde bli vår egen superhjälte, kapabel att möta livets utmaningar med mod.

Vi skulle kunna utgå från följande: eftersom jag känner mig själv och uppskattar vem jag är, vet jag vad jag är kapabel till. Och jag erkänner också mina gränser, med ödmjukhet. Jag kan skratta åt mig själv utan att sjunka ner i den giftiga skammen. Jag kan acceptera mig själv i både mina styrkor och mina sårbarheter. Jag vet var mina inre land börjar och slutar, för vem jag kan öppna min dörr, och för vem jag väljer att säga nej.

Men hur kommer man dit?

Ofta börjar allt med beundran. Den vi känner för filmhjältar, för inspirerande gestalter, för lysande människor. Som barn lyfter vi blicken med glänsande ögon mot superhjälteaffischer. Och sedan, helt enkelt, mot människorna omkring oss. Vad upplever de? Vad verkar lätt för dem? Vilka beundransvärda egenskaper känns ouppnåeliga hos dem? Och tänk om det jag kan se hos den andre också är något jag redan bär inom mig, om än bara som ett frö?

Så ger jag mig ut på en jakt. Ibland klumpigt. Först genom att försöka vara det jag inte är. Sedan, efter en ibland utmattande kamp med ”personlig utveckling”, upptäcker jag kanske en annan väg: en långsam, vänlig observation av det som redan finns där.

Strålkastarna jag en gång riktade mot andra, börjar jag rikta mot mig själv — inte för att döma eller förhärliga, utan för att se mig själv med klarhet. Jag börjar lägga märke till det jag gör naturligt, utan ansträngning. Jag upptäcker långsamt det som flyter i mig: dessa gester, dessa ord, detta sätt att vara som är mitt eget. Jag uppfattar ekot det skapar omkring mig. Jag förstår också att jag inte är gjord för att behaga alla… I min egen takt lär jag mig att känna igen och välkomna mig själv.

Denna väg är inte linjär. Man går uppåt, neråt, bakåt. Tvivlet kommer. Vi frågar oss: är detta ego? Är det användbart? Vi älskar oss själva, sedan hatar vi oss själva igen. Och ändå… med tiden märker vi att något har förändrats. Gårdagens sår glider undan där de en gång träffade rakt i hjärtat. Det som fick oss att vackla studsar nu, lite i taget, mot en starkare rustning: självkänslans rustning.

Kanske handlar det innerst inne om att gå från jämförelse till igenkännande. Att integrera vår egen inre hjältearketyp. Den som vet hur man skyddar det som är mest värdefullt: drömmar, hopp, kärlek, värderingar. Och som, utan att förneka sina brister, också vet hur man ber om hjälp när det behövs. För även hjältar räddar inte världen ensamma. Enigheten ger styrka, eller hur?

Och tänk om att växa i självkärlek blev vår verkliga superkraft?

Eftersom jag vet att jag är stark och kapabel, faller jag inte längre vid första hindret. Mina tankar drar mig inte längre ner i förtvivlan. Jag vet att jag är levande, motståndskraftig, full av resurser redo att mobiliseras. Jag har tro, jag har tillit, och jag går vidare.

Så, skulle självkänslan kunna vara hörnstenen i en friare existens? Hjältens hjärta, det som lyser i mörkret eftersom det vet sig vara värdigt. Värdigt detta liv, värdigt att skapa, att älska, att ta sin plats. Värdigt att rita sin egen väg. Det vet vad som är rätt för sig självt, och för andra.

Självkänslan skulle då vara den osynliga skölden som skyddar, den inre manteln som sveper in människan i vänlighet. Ett sätt att säga till livet: jag är här. Jag väljer mig själv. Och jag väljer denna existens.

Som terapeut är det detta hjälte- och självkänslo-sökande inspirerar mig till… En inbjudan att utforska många spår, genom arketypernas rikedom och den mänskliga erfarenhetens komplexitet.

En artikel skriven av

Laetitia Lahanier - Terapeut

https://laetitialahanier.com/